Har en sån där tänkardag nu igen. Dom hade varit helt okej om jag inte hade fått den där dåliga känslan av att inte räcka till och att det är någonting som fattas. Allt har varit perfekt fram tills det att Jakob kollade på barnprogram och det var ett program om begravningar. Då sprack allt och självklart så ville jag vara stark och stängde in mig på mitt rum. Jag gillar egentligen inte att prata med folk om saker jag tycker är jobbiga eftersom de blir så mycket jobbigare just då. När jag såg det där programmet, kistan, alla förberedelser för begravningar så kom det upp bilder från mormors död, något som jag verkligen har svårt att släppa. Det kändes verkligen som att jag stod där i hennes vardagsrum igen och såg på henne där hon låg död i sängen. Först kände jag en lättnad, jag hade ju varit där dagen innan och gett henne manikyr och fixat hennes hår. Ja hon var verkligen noga gällande sina naglar. Jag kommer ihåg första gången hon låg inne på sjukhuset och hon ringde hem till mig och klagade över att de hade tagit bort hennes nagellack och bad mig gå och köpa nytt och komma dit på direkten. Men när jag väl var hemma igen så kom alla känslorna samtidigt. Vet inte varför jag sitter här och skriver detta egentligen, känns bara som att jag vill få ut det. Iallafall, jag vet att hon inte mådde särskillt bra på slutet och att hon inte ville leva mer men det betyder inte att inte jag ville det. Hon var min älskade mormor och hon kommer alltid att vara det!